Usch vad allt känns jobbigt. Ska det alltid vara så? att jag sårar folk pga av min rädsla? Det ska inte behöva vara så. "Om du vill ha ett seriöst förhållande någon gång i ditt liv måste du kunna öppna dig själv. Du är en underbar människa och jag vet att du kommer klara utav det någon gång. Du måste bara lita på dig själv".
Allt handlar egentligen om kärlek. Kärlek som jag förbjuder mig själv att älska.
Jag är en typisk romantiker. Jag älskar alla romantiska filmer. Jag älskar ballader. Jag älskar allt som är romantiskt. Jag älskar alla lyckliga slut och all kärlek. Att personerna i filmerna gör allt för varandra. Men så är det inte i verkligheten? och jag blir rent utav sagt förbannad över att vi inte kan få ha det så. Allt är en fantasi. Ingenting är lika perfekt som i medias värld.
Min bästa vän sa för ett bra tag sedan "varför kan dom där tjejerna få så många killar och inte vi??" och jag har tänkt på det så mycket. Vet inte hur många gånger jag fått höra "va? är du singel?". Jag har blivit riktigt jävla sårad en gång i mitt liv. Som har stannat kvar i mig i snart 3 år. Aldrig igen - sa jag högt för mig själv.. aldrig igen.
Men nångång ska jag väl få uppleva true love? på riktigt?? förtjänar inte jag det??? suck. Lazy day.
_______________________________________________________________________________
2010 så skrev jag detta. Helt sjukt vad tiden går fort och hur fort det kan gå ifrån ena åsikten till den andra. På riktigt så trodde jag att jag aldrig skulle få känna på riktig kärlek. Ibland har jag trott att jag älskat någon eller liknande, för att sen efter någon månad insé att allt var en bluff. Antingen är det jag som blivit utnyttjad eller så är det jag som har utnyttjat den personen. Utnyttjad på känslor. Jag var så uppe i att vara kär att allt blev falskt. En dag förstod jag detta och jag gav upp. Tänkte att jag kommer spendera resten av mitt liv som singel.
Sket i allt och drog på festivaler. Flyttade utomlands och bara levde. Jag flydde helt enkelt. Dock blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag mådde mest dåligt då jag var där nere. Insåg att alla jag sett fram emot att träffa var falska svin och en massa annat skit som jag inte vill dra upp här.
Flyttade tillbaka till Sverige och skaffade mig ett jobb. Tänkte inte så mycket på allt det dåliga utan försökte blicka framåt. Ett litet misstag jag gjorde där, men som jag nu ordnat upp. Man ska aldrig glömma det dåliga, utan istället bearbeta det. Det är skit viktigt tjejer och killar! Tillslut så kommer verkligheten ikapp er och ger er en redig bitchslap också står ni där som ett frågetecken. Ni mår inte dåligt? eller?
Sen den 6Juli så festade jag och Sonja. En helt vanlig kväll, men egentligen inte. Jag träffade Kristian. Inget ovanligt egentligen. Det ovanliga var att vi stannade med varandra. Det var inget "tack och hej vi ses kanske något mer". Utan det var mer:
- Kan du sova?
- Nej
- Inte jag heller
- Kom hit :(
Jag saknade honom för mycket och tanken på att sova själv fanns inte. Och sedan dess så har jag inte sovit ensam en enda natt.
Och idag väntar vi barn! haha helt jävla sjukt. Det har gått otroligt fort, det vet vi. Men om man vet att det är rätt så vet man :) Det fula är att han har funnits där hela jävla tiden men det tog tid för mig att se det. Lite dumt egentligen eftersom jag alltid känt mig dragen till honom.. Men jag är känd för att inte vara den smartaste så haha. Jag älskar honom. Han är den manliga versionen av mig. Vilket kan bli lite knivigt i vissa situationer men det får man leva med ;)
Jag är hel nu iallafall. Det var det jag ville komma fram till :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar