Lite tankar och funderingar.

Hejsan!

Försök att läsa detta inlägg mellan raderna också. Det jag kommer att skriva kommer säkert låta som att jag klagar på själva graviditeten, men det är absolut inte så jag menar. Utan allt handlar egentligen om att graviditeten inte är en dans på rosor som många tror. Och jag vet att dom flesta som är gravid eller varit gravid kommer att känna igen sig. Alla har vi nog känt såhär ibland/ofta. Jag kommer vara väldigt öppen och ärlig i detta inlägg, och jag hoppas att det kommer uppskattas av många.

Alla gravida kvinnor är vackra. Jag älskar gravida kvinnor. Men jag vet också att man inte alltid känner sig så vacker. Dom flesta går upp väldigt mycket, vilket kan vara jätte obehagligt osv. Jag själv har inte gått upp så mycket. Ska ha gått upp runt 5-6kg men har gått upp 3. Många säger att det inte syns, men jag ser det. Jag ser minsta lilla fett som har kommit, men det tillhör graviditeten så det är bara nåt jag måste börja acceptera. Jag har aldrig haft problem med finnar, medan jag nu har hur mycket som helst. I ansiktet, halsen, bröstkorgen, ryggen och allt förbannat. Jag känner mig inte vacker nånstans. Och att jag är så extremt trött hela tiden gör det inte så mycket bättre. Man orkar inte klä sig snyggt varje dag. Man orkar inte sminka sig. Man orkar inte ta den där duschen bara-för-att-det-känns-bättre. Man orkar inte fixa håret så man har en toffs som frisyr varje dag. Man orkar ingenting.

Man känner sig ensam. Ja, det gör nog alla gravida. Ingen förstår oss eller hur? Helst våra män. Dom fattar ingenting. Men vad kan dom fatta? Dom har aldrig varit gravida. Men däremot tycker man ju att dom borde ha överseende. Det kanske dom har, vem vet. Våra hormoner blockera säkert det. Vi får inte klaga för mycket. Vi får inte må för dåligt varje dag. För då mår vi dåligt, säger våra män. Men vet ni? Vi skiter fullständigt i det. Det är VI som är gravida. Vi får klaga. Vi får må dåligt. Vi får KLAGA hela tiden om vi vill. Det förtjänar vi. Och vi ljuger inte då vi säger att vi har ont varenda jävla dag, eller att vi inte orkar gå ut med soporna. Vi är inte lata på det sättet. Utan vi kan bara inte. Capisce?

Hormonerna. Usch vilka hormoner vi har. Vi kan bli arga och ledsna för ingenting. Helst på våra män som inte fattar ett skit ;) haha. Nejmen seriöst. Jag har alltid försökt vara en stark person, och jag har lyckats många gånger. Om det är någon som snackar skit, så skakar jag av mig det. Det går inte nu. Jag bryr mig. Alldeles för mycket. Om nån går fram till mig och kallar mig något dumt så kan jag börja storgråta. Dom tjejerna som kallade mig dumma saker inne på toaletten fick mig att bli jätte ledsen. Dom sa bland annat att jag är en oansvarig gravid människa som går på krogen. Jag blev verkligen jätte ledsen. Och då blir jag arg på mig själv. Att jag tillåter mig själv att bli ledsen, när jag egentligen inte bryr mig? Jag får väl göra som jag vill? Det är inget fel med att tycka det fortfarande är kul att gå ut och dansa som gravid?

Personer vill förstöra. Jag vet inte vad det är, men tydligen är blivande pappor sååå intressant. "Kan vi inte knulla en sista gång innan du blir pappa?" har min sambo fått höra på krogen en eller två eller tre gånger. Jag hade inte brytt mig om jag inte vore gravid, men nu blir jag istället så sjukt förbannad och ledsen. Låt min pojkvän vara. Sluta försöka förstöra. Snälla. Han är min, vi älskar varandra och vi ska snart bilda en familj tillsammans. Svider det så mycket i era ögon? lägga av. Jag ser allt. Får reda på allt (tror jag fått denna förmåga av min kära mor hehe) så nästa gång kommer jag inte vara lika lugn. För bägaren rinner snart över och det skulle jag inte vilja vara med om, om jag var ni. Det enda ni gör är att skämma ut er själva. Ni nervärderar er. Det är äckligt.

Man söker närhet. Jag vet inte om det bara är jag men. Jag har väl alltid varit en närgående person. Men under graviditeten har det "förvärras" som nog min pojkvän tycker. Om jag fick bestämma så skulle jag varit inuti min pojkvän. Så extremt är det. Och minsta lilla avviftningen ifrån min pojkvän (som han säkert inte tänker på) får mig att bli ledsen. Varför vill han inte ta på mig? Varför kollar han sådär på mig? Varför säger han sådär? Vad gör jag för fel? Han gör absolut inget fel, utan jag vet själv att det är hormonerna som spelar en ett spratt. Men det är jobbigt. Man vill bara sjunka igenom jorden.

Så.. det var lite ifrån mig idag. Måste ta tag i tvätten nu, sedan gå en sväng till vårdcentralen och sedan ta en tupplur. Puss på er ♥