"Vissa personer an börja tveka och helt plötsligt inte känna sig redo för en bebis, även om man planerat det. Men det är fullt normalt"
"Mår du finemang och ena sekunden gråter floder? Det är väldigt vanligt".
Jo man tackar man tackar. Ligger just nu och storgråter. Har velat gjort det länge men jag vill inte att Kicken ska se mig ledsen. Och nu då han är i S-vall så är det ett perfekt tillfälle att släppa ut allt. Har inget att vara ledsen över, men ändå storgråter jag. Jag ångrar ALDRIG att jag blev med barn.. aldrig.. Men däremot har jag tänkt om jag är redo. Jag vet att jag är redo. Kommer bli världens bästa mamma. Men allt går så snabbt. Jag var ju nyss barn liksom.. Men jag vill ha min bebis så tro inget annat.
Jag är så jävla less på mitt jobb också. Funderar på att sjukskriva mig nån vecka för att få vila. Börjar må illa nu igen oftare, inte skönt. Sen är jag deprimerad också (också vanligt i graviditeten tydligen) så jag orkar inte jobba. Jag orkar bara inte. Jag brukar vara stark då det gäller jobb och skola. Var väääääääääldigt deprimerad då jag gick i gymnasiet och jag orkade egentligen inte gå till skolan men gjorde det ändå. Men då fick jag mer att bearbeta senare. Och nu är jag inte själv i min kropp utan jag måste tänka på min bebis också. Det är inte bra att jag mår dåligt och är stressad hela tiden. Eftersom jag var sjukligt deprimerad förut så känner jag igen denna känsla. Och det är bäst att ta den på allvar än att gå och vänta och tänka "äääh.. det är inget speciellt. Det går över snart.".
Började tänka "men shit.. jag kan inte fara på nån festival och fucka ur som jag ofta gjort" men det kan jag väl visst? Bara för att man skaffa barn behöver det inte betyda att man måste bli en tråkig person.
Aja det är vanligt att tänka såhär tydligen :)
Nu ska jag försöka sova..utan kicken.. kommer inte gå.. Gråter ännu mer nu då jag tänker på att jag måste sova ensam. Töntig jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar