Händelserna efter förlossningen.

Nu ska jag försöka sammanfatta allt. Med världens mensvärk så att man vill spy. Wish me luck.

Jag hade en bra förlossning. Värkarna började 01.00 och jag krystade ut Aivilee på två krystvärkar. 12.41 var hon född. Sån otrolig känsla man hade då hon lades på mitt bröst. Och jag var så himla glad att allt hade gått så pass bra!

Efter ett litet tag så säger barnmorskan att jag måste få ut moderkakan. Den hade jag helt glömt bort och jag frågade om det skulle göra lika ont. Hon började skratta. Självklart gör det inte lika ont. Jag försökte att krysta ut moderkakan själv. Efter ett tag så ser jag att barnmorskan börjar se lite nervös ut och hon försöker hjälpa mig genom att trycka på min mage, dra i navelsträngen och allt vad man nu gör. Den kom fortfarande inte ut.

Jag började känna mig kall och började skaka som ett asplöv. Hon ringde dit en läkare och rummet fylldes med människor. Frågade om jag kissade på mig eller vad är det som händer? ingen svarade. Det visade sig att det var blodet som rann. Jag började suga i mig lustgas och tack och lov blev jag helt borta i huvudet igen. Läkaren stoppade in halva armen och vispade runt i livmodern, i hopp om att moderkakan skulle lossna. Gjorde den det? nej.

Dom berättade att jag måste akutopereras och dom skulle lägga mig på en annan säng. Jag försökte ta mig till sängen med lite hjälp. Jag svimmade.

Kicken satt på en stol bredvid med Aivi i sin famn och var förmodligen chockad. Dom sprang (bokstavligen) iväg med mig och Kicken frågade vad som höll på att hända. "Vi måste akutoperera Angelica för moderkakan vill inte komma ut och hon tappar mycket blod". Sedan blev han lämnad i rummet i två timmar. TVÅ jävla timmar utan att någon gått in till honom eller pratat med honom.

Kommer ihåg att jag skrattade påvägen till operationssalen. Jag var så borta i huvudet att jag inte fattade nånting. Innan dom skulle söva mig så frågar jag "jag kommer inte dö va?" sen somnade jag.

Jag vaknade upp och hade extremt ont i halsen. Inte så konstigt kanske då jag tydligen haft en slang där. Jag hade tappat 3liter blod så jag fick två påsar blod inj. Kicken kommer in med Aivi och ser helt förstörd ut. Det är det enda jag kommer ihåg från op. Påvägen upp till BB så sitter min mamma och pappa där. Dom hade kommit dit direkt efter att dom hört vad som hänt. Tack och lov att dom gjorde det så att Kicken slapp sitta där alldeles själv. Denna händelse var mer jobbig för honom än för mig. Jag förstod inte allvaret i det hela och försökte skratta bort det.

Kvällen kom och Kicken fick lov att fara hem. Så OTROLIGT jävla dåligt. Efter allt som har hänt så borde han fått sova över. Jag var jätte rädd men försökte inte visa det. Och det var jätte jobbigt för både mig och honom att han fick lov att fara hem. Han pussade mig och Aivi hejdå, sen var jag själv i rummet med min underbara dotter.

Efter 4 dagar så fick vi äntligen fara hem. Mådde väl inte sådär jätte bra, men jag antog att man skulle må så efter en förlossning. Blödde som satan men det var tydligen vanligt. Antar att dom inte visste HUR mycket jag blödde. Fick ut som blodbollar lika stora som pingisbollar-tennisbollar. En gång fick jag ut som en hudbit som var ådrig. Jag var helt säker på att det var en del av moderkakan. Hade lite feber men inte så farligt (38*).

Vi åkte in för en koll eftersom Aivi inte gick upp i vikt som dom ville. Passade då på att fråga om moderkaksbiten och min blödning. Barnmorskan trodde inte att det var en del av moderkakan. "man blöder rätt mycket efter förlossningen. Och bitarna du får ut är levrat blod. Din feber beror på mjölkstockning". Okej.

Jag mådde bara sämre och sämre. Slutade aldrig att blöda och jag var ständigt trött. Och ONT hade jag med mellan benen. Och jag hade ingen känsel bak på låret. Febern kom och gick. Ena stunden frös jag arslet av mig och ena stunden svettades jag nästan ihjäl.

Mamma tvingade mig tillslut att ringa in till specmödra och fråga om jag fick komma in. Berättade att jag blödde väldigt mycket och hade feber. Hon i telefonen lät inte så övertygad men jag fick komma in ändå. Dom tog blodprov som inte visade något speciellt, så en infektion skulle jag inte kunna ha. Dom kollade min feber och jag hade 39*. Dom kollade tillslut med ultraljud hur det såg ut och det var precis som jag trodde. Det var moderkaksrester kvar. Och inte lite heller. En liten infektion hade jag med. Blev inlagd och dagen efter skulle jag skrapas.. igen.

Jag var jätte rädd påvägen ner till operationen. Skakade som satan men försökte slappna av. Sköterskorna var väldigt snälla så efter ett tag kunde jag lugna ner mig. Kommer ihåg att det var jävligt skönt att bli sövd haha! Hann knappt räkna till 3. Sen då jag vaknade sa jag "fan.. det funkar inte. Ni får ge mig en dos till" men då förklarade dom att allt var klart ;) fult. Frågade hur mycket dom fått ut och dom hade fått ut två fulla händer med rester. Bra där *Suck*.

Fick fara hem dagen efter och jag blödde mycket mindre än förut, vilket var väldigt skönt. Men jag kunde fortfarande inte gå riktigt och hade fortfarande ont. Men antar att det var för skrapningen. Dagarna gick och jag blev såklart sämre och sämre. Började blöda allt mer. Jag tror nog det var jobbigast, att blöda så mycket. Och jag visste vad som skulle hända då jag fick som en mensvärk. Så det var bara att springa in till badrummet, ställa sig i duschen och ta emot blodiga kycklingfiléer.

Efter att detta hade hänt några gånger så åkte jag in till akuten igen, för detta kan väl inte vara normalt? Jag hoppades verkligen att det inte var några rester kvar för ännu en operation kändes jobbigt. Men jo, jag hade en stor moderkaksbit kvar. Jag svalde gråten. Jag orkar inte. När fan ska jag få bli frisk? När ska jag få njuta av min bebis?

Jag fick Methergin som jag skulle käka över helgen. Förhoppningsvis skulle denna bit komma ut själv. Men jag visste redan då att den inte alls skulle komma ut av sig själv. Den sitter ju förfan fast!!

Jag fick med mig journalen och jag läste den. Där stod det att jag förmodligen drabbats av Accreta. Accreta är när moderkakan växer sig fast i livmodern. 0.05% drabbas av detta. Och det är så extremt ovanligt att förstföderskor drabbas av detta att min senaste läkare inte kunde tänka sig att det kunde vara det, men det fanns ändå ingen annan förklaring.

Måndagen kom och jag var inställd på att biten skulle vara kvar, vilket den var. Så det var dax för ännu en skrapning. Jag kände mig trygg med min nya läkare. Han var väldigt förstående och berättade precis vad han skulle göra. T.om vilka verktyg han skulle använda (inte för att jag fattade nånting men hehe). Han skulle även gå in med två olika kameror för att vara säker på att allt var borta. Varför i hela helvete gjorde dom andra läkarna inte det??? bra fråga.

Jag kom in till operationsalen och träffade på sköterskan som var med förra gången. "vaaa? vi fick ju bort hur mycket som helst förra gången? finns det rester kvar?" sa hon. Hm ja, tydligen så gör det ju det.

Innan jag blev sövd sa jag "nu jävlar ser du till att få bort allt! *med glimten i ögat*" sen slocknade jag.. hårt..

Jag skrek rakt ut då jag vaknade. Satan i helvetet vad ont jag hade i magen! Dom höll fast mig för jag fick tydligen inte röra mig, men jag ville verkligen lägga mig på sidan. Och jag var så sjukt förbannad över att jag inte fick vända mig. Vill inte ens tänka på vilka svordomar dom fick höra. Fick två morfinsprutor som jag tror inte hjälpte ett skit. Men tillslut fick jag lägga mig på sidan och då kändes det lite bättre. Jag måste varit helt borta i huvudet denna gång också (kanske av morfinet) för helt plötsligt hade det gått 2 timmar och Kicken stod bredvid mig med Aivi. Kommer inte riktigt ihåg vad vi sa men han fick bara stanna några minuter :( sen var jag ännu en gång själv. Försökte inte att gråta men denna gång gick det inte att hålla det inne. Allt var så orättvist. Hade tappat mycket blod denna gång också. Mitt HB låg på 55 så jag fick blod och järn.

Vaknade upp inne på rummet på BB. Jag hade ont från halsen ner till livmodern, överallt. Jag kunde inte andas riktigt. Jag slog på Idol på mobilen och försökte tänka på annat. Efter halva programmet så kände jag att detta funkar inte längre. Jag måste få kunna andas ordentligt! Så jag ringde in en barnmorska. TUR (!!!) att jag gjorde det. För precis då hon kommer in så kunde jag inte andas alls. Jag drabbades av panik och blev helt stel i kroppen. Jag såg henne säga nåt men kunde inte höra henne. Jag försökte få luft men jag fick ingen. Jag trodde seriöst att jag skulle dö. På riktigt.

Hon ringde in dom andra och hon ringde även in min läkare på jour. Jag kippade efter luft och dom la en mask över min mun (syre). Tillslut fick jag luft och jag började storgråta. "vad hände" frågade dom. Ja bra jävla fråga. Inte vet jag?? jag har sagt tusen gånger att jag inte kan andas riktigt. I min journal står det att jag drabbades av en panikattack.

Läkaren kom in och jag kände en lättnad. Han hjälpte mig upp ur sängen så att jag fick stå och då släppte trycket över hela min framsida och jag kunde nästan andas helt igen. Underbart.

Jag var helt skärrad efter händelsen. Vad hände? och varför kan jag inte andas riktigt? ingen visste. En ny barnmorska kom in och hon frågade om jag ville att nån skulle komma. Ja!!!!! tacktacktack. Ringde dit Kicken som även fick sova över! Gud vilken lättnad det var. För jag trodde jag skulle dö i sömnen.

Fick stanna på sjukhuset i 4 dagar och nu är jag hemma. Innan jag for hem så gjorde vi en sista koll med ultraljud hur det såg ut. Allt såg fint ut, förutom en liiiten liten bit kvar. Men han trodde att det bara var levrat blod så det känns hur bra som helst :)

Kan inte gå riktigt än, men jag är på god väg. trycket över hela min framsida har nästintill släppt. Kan andas ordentligt nu. Har en jävla mensvärk, det är det enda. Jag blöder typ ingenting alls jämfört med det jag gjort.

Jag hoppar innerligt att jag ska få börja må bra nu. Och jag längtar extra mycket efter att få gå ut med barnvagnen :)

Det är synd.. och jag är arg över att jag fått mått såhär dåligt i 1 månads tid. Då detta inte behövde hända alls.

Och ja.. jag kommer anmäla detta.

Puss på er!

Aivi och Kicken höll mig sällskap på sjukhuset ♥

Svullen och helt borta efter operationen

Otroligt glad blev jag att få träffa Aivi igen ♥

Mitt hjärta. 

♥Sen vill jag bara tacka min otroligt underbara familj (Kickens familj inkl.) för all hjälp med hemmet och med Aivi! ♥ OCH Aivi själv också för att hon är så otroligt snäll med oss ;)